SIMON O CEDERQVIST

FOTOGRAF SIMON O CEDERQUIST.

Han har tidigare omnämnts för att vara lite av foto-världens Dr Frankenstein. Simon Cederquist har en speciell teknik för att skapa sina bilder. Han klipper, klistrar, skrynklar och repar. Sedan fotograferar han igen.
– Bilderna ska kännas lite som att de har legat i en skokartong i öknen, säger han.
Av Jan Touschen

Simon Cederquist är aktuell med fotoprojektet och utställningen Where No Man Has Been på Kabusa konsthall, Österlen. Ett projekt som bokstavligen handlar om platser där ingen människa har satt sin fot, inte ens Simon själv.

Where No Man Has Been är kollagebaserade bilder hämtade ur en fiktiv bildvärld.
Bilderna innehåller många delar och man hittar ständigt nya detaljer att fundera över.

- Det räcker inte med en halvsuddig blomma eller ett försök till att provocera för att jag skall bli inspirerad av konst. Jag träffar många unga konststuderande som praktiserar i min studio och jag förundras över deras inställning att chock-konst skulle vara det enda gäller?

Where No Man Has Been är Simons första större separatist utställning och visades första gången på fotomässan i Stockholm 2007.

- För två år sedan var jag helt dränerad på inspiration och kreativ energi. Jag hade kommit till ett skede då jag bara fotograferade kommersiella uppdrag och där allt kretsade kring ”sälj” och kompromisser.
Mitt företag gick okay och jag gjorde stora kampanjer men gick ändå i tankarna om jag skulle sluta som fotograf.

Simon gjorde som han brukar när det behöver funderas ordentligt och satte sig på tåget någonstans. Denna gång blev det till Lund varav han gick över plattformen och åkte hem igen.

- När jag satt på tåget började jag tänka och reflektera över saker jag varit med om, tankar om världen vi lever i och värderingar.
Jag började skriva långa listor med vad jag tycker om världen, om mig själv och om händelser som format mig
I stället för att lägga av som fotograf sålde jag min bil, sa upp mitt kontor och avskedade min assistent. Jag tog ut mina besparingar och lade de närmsta sex månaderna på att fotografera och skapa utställningen Where No Man Has Been.

Simons arbetsflöde som konstnär skiljer sig tekniskt inte särskilt mycket från hans jobb som reklam och modefotograf .

- Nej, det är ett jättejobb att skapa den konst jag älskar att göra. Det skall ordnas med stylister och makeup artister, rekvisita och modeller, ett både tidskrävande och kostsamt arbetssätt men oundvikligt.

En retuscherad och färdig bild består av många ursprungsbilder.
Till bilden med gosskören använde Simon 30 bilder för att enbart skapa bakgrunden.

- Jag fotograferade varje barn ur gosskören var för sig. Taggtråden består av flera bilder. Staketet kommer från Arlanda och är nog fem ursprungsbilder i sig. Varje liten grästuva är också dit lagd var för sig, allt tar sin lilla tid, menar Simon.

En bild innebär ungefär tre veckor att slutföra. Simon vet exakt hur han vill att bilden ska se ut, in i minsta detalj, innan han påbörjar sitt arbete. Han gör en utförlig skiss till varje bild och har pärmar fyllda till brädden med bildidéer.

Simon börjar med att leta efter en passande bak­grundbild till sin skiss, bilder han har fotograferat under sina resor runtom i världen. Därefter bygger han upp bilden av element tills han känner att han har nått sin vision. Det är enormt viktigt att ljuset och färgerna mellan bilderna stämmer överens.

Titeln Where No Man Has Been hänvisar till de surrealistiska platserna Simon skapar i sina bilder. Många av miljöerna är fotograferade i öknar jorden runt, en favoritmiljö för Simon. Just för att den på något vis känns absurd och overklig.

- Titeln berättar just om mitt arbetssätt. ”Där ingen människa varit” inte ens jag.
Visst jag har fotograferat varje lite del i varje bild men dessa platser existerar inte.
Det finns en viktigt syfte med detta, Jorden förändras i en rasande takt, om du åker tillbaka till en plats du besökte för fem år sen kan du räkna med att det ser helt annorlunda än som du mins det. Där är den Amerikanska öken staterna ett undantag.
Det är som att tiden står still.
Jag har länge älskat att vistas i dessa ökenområdena. Det är konstigt men det är som att komma hem.
Alla som varit i en stekande öken kan minnas den konstiga tystnad som omger en
Sanden dämpar alla ljud, samtidigt är det ofta enorma tomma ytor..
Den torra stekande miljön gör att det mesta är dött. Dött, tyst och stort..
Det lilla som händer blir ju så påtagligt, säger Simon.



Simon är försiktig med att berätta för mycket om sina tankar bakom varje enskild bild. Han vill inte förstöra betraktarens chans att skapa sig en egen uppfattning. Varje person ser olika saker beroende på egna känslor och erfarenheter.
Simon berättar en liten anekdot om en man som köpte en av hans bilder på en utställning. Bilden föreställde Elvis Presley med ett kranium ute i öknen. Mannen och ägaren till tavlan bjöd hem Simon så att han skulle få se bilden på plats.
När mannen frågade Simon om hur och när bilden var skapad berättade han allt. Ja, kanske lite för mycket.
– Jag berättade att Elvis Presley var en lookalike jag hade foto­graferat under en tävling. Att himlen var från skärgården i Stock­holm. Då märkte jag hur mannen blev blek och sjönk ihop med hela kroppen. Han blev väldigt besviken av mitt svar. Jag hade förstört hela hans föreställning om bilden.
– Jag misstänker till och med att tavlan inte ens hänger kvar på hans vägg längre, säger Simon och funderar.

Simon har tidigare jämförts med Dr Franken­stein. Kanske bland annat för hans ganska grymma behandling av sina bilder. Det är inte ovanligt att en utskriven pappersbild rivs itu, repas, knycklas och får smaka på sandpapprets sträva yta.
Sedan fotograferar Simon bilden på nytt och retuscherar den i Photoshop där han ger den sin slutgiltiga karaktär.
– Jag vill att mina bilder ska kännas lite som något man kan hitta i en skokartong i ett övergivet hus i öknen, menar han. De ska ha varit med om mycket.


Simon utbildade sig på Kulturama i Stockholm. Därefter assisterade han reklamfotografen Peter Gehrke. Hans intresse för foto började under lågstadiet då han fick sin första kamera och tog bilder på sin förälskelse Frida. Därefter har Simon arbetat mycket och länge som kommersiell fotograf.
På senare tid har han satsat mycket på sina konstprojekt.
– Jag tycker inte att skillnaden mellan att arbeta kommersiellt och konstnärligt är så stor. Rent tekniskt arbetar jag likadant, det är syftet som skiljer. Kommersiella uppdrag kan vara roliga och inspirerande. Mitt uppdrag är då att sälja en produkt, en image eller ett budskap. När jag arbetar med konst är det ett annat utgångsläge, då säljer jag mina tankar och känslor.
– Det finns ju också en ekonomisk faktor, säger Simon. Jag måste göra kommersiella uppdrag för att ha den ekonomiska möjligheten att arbeta med mina konstnärliga bilder.


Simons inspirationskällor gapar aldrig tomma. För tillfället inspireras han av amerikansk formgivning från 1800-talet. Han har köpt gamla böcker med 1800-tals affischer, typografi och form­givning.

Framöver planerar Simon att fortsätta arbeta kommersiellt och låta konstprojekten få mer plats. Han kommer även att fokusera på fotoutställningar, en bra målsättning för att få en naturlig avslutning på projekten. Även en bok är på gång.

– Jag trivs så bra med att vara fotograf. Det är ett drömyrke, även om det kan vara hårt ibland. Tänk alla människor och platser jag har sett tack vare min kamera.
Men viktigast av allt är att återigen ha hittat den kanal där jag får ut en del av mitt enorma överskott av energi.